I storebrors skugga?

I dagarna är det 50 år sedan Frank Morris och bröderna Anglin rymde från det mytomspunna fängelset Alcatraz i San Francisco. Svenska Dagbladet uppmärksammar detta här. Artikeln innehåller dock en väsentlig felaktighet. Skribenten hävdar att dessa tre herrar är de enda som lyckats rymma från Alcatraz för att sedan aldrig påträffas. Nej, det är de inte. Redan 1937, bara 3 år efter fängelsets öppnande tar sig Theodore Cole och Ralph Roe ut i det fria för att sedan inte höras av igen.

När jag som turist besökte fängelset i fråga för ett par år sedan (och där fick lära mig om Cole och Roe) fann jag det fascinerande att det aldrig talas om flykten 1937 när Alcatraz behandlas av självutnämnda förståsigpåare. Vad som dock är ännu mer fascinerande är det faktum att alla dessa 5 män som flytt (och försvunnit) från detta ”rymningssäkra” fängelse anses ha drunknat i den kalla och strömma San Franciscobukten men att de fortfarande betraktas som rymlingar och därför är efterlysta. Om de nu klarat livhanken i samband med flykten alla fem torde 1937 års karlar ha dött för länge sedan av naturliga orsaker. 1963 års laguppställning skulle dock kunna vara i livet, strax över 80 år gamla.

1963 års flykt har dykt upp i olika populärhistoriska sammanhang, inte minst genom Clint Eastwoods film på temat. Eastwood själv spelar rollen som Frank Morris (filmen är dock inte helt historiskt korrekt i alla lägen, men ändå). Kanske är det denna romantisering av 1963 års flykt som gjort att den säkerligen lika imponerande flykten 36 år tidigare idag är mer eller mindre bortglömd.

Publicerat i Historia, Reflektion | Lämna en kommentar

Piñatan – ett slag mot mänsklig värdighet?

Jahapp. Ur askan, i elden. Igår natt satt jag och retade mig på curlande föräldrar och deras curlade barn och hade svårt att se något som kunde vara värre för mänskligheten.

Men tji fick jag! Bara knappt ett dygn senare var det dags igen. Nådde mig gjorde nyheten att det under 1 maj anordnats en aktivitet där barn fick möjligheten att på latinamerikanskt manér slå på en så kallad piñata (som när den går sönder läcker ur sig godis och annat lustigt), inget konstigt så långt, men, och det är ett stort men, på dessa piñatas (eller vad nu dess pluralform blir) var svenska allianspolitikers nunor.

Allvarligt talat, vad är det för sätt att uppfostra barn på? ”Slå nu här på centerpartiledaren min son, så ska du se att du kommer att belönas för det.”

Annie Lööf själv saknar ord, det gör inte jag; det hela är synd och skam.

Publicerat i Hyfs, Kultur, Reflektion | Lämna en kommentar

Curling

Det är få saker jag stör mig så innerligt på som fenomenet curlingföräldern. Att inte låta sin avkomma lära sig fungera som en egen individ är bara tragiskt. Inte nog med att ett alltför curlat (hur stafvas egentligen det ordet?) barn blir osjälfständigt, det blir också fruktansvärt bortskämt. Att inleda sitt liv med uppfattningen att människor runt omkring mig ska lösa mina problem är inte bara osjälfständigt, det är dessutom extremt oförskämt.

Att noga se efter sina barn är sunt, att curla dem är att göra dem, sig själf och resten af världen en otjänst af rang.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Är det inte en särskrivning…

20120409-173706.jpg

Publicerat i Sett på stan | Lämna en kommentar

Jaha…

20120409-173545.jpg

Publicerat i Sett på stan | Lämna en kommentar

Märkligt tilltugg

20120409-173305.jpg

Publicerat i Sett på stan | Lämna en kommentar

1906 års stafningsreform

För en tid sedan skref jag ”lefve det” på Facebook hvarvid en vän upplyste mig (eller snarare, hon trodde att hon upplyste mig) om att man 1906 ändrade stafningen i svenska språket. Hvad som verkligen stör mig med den reformen är det att den var så extremt inkonsekvent. För den som tycker att reformen var på sin plats (och därmed föredrar bokstafven V framför F) kan det ju vara på sin plats att fundera på varför vi fortfarande ha (minst) 14 olika sätt att skrifva ett ske-ljud.

En annan förändring man genomförde 1906 gällde stumma H, men bara om det stod framför ett V, vi har alltjämt stumma H framför J. Även D och L kan stå stumma framför J. Detta lät man dock bero.

Låt oss därför återgå till den gamla ordningen, som den såg ut före 1906.

Å andra sidan, i dagar som dessa, där språkvård anses vara allt annat än nödvändigt kan vi väl stafva lite hur vi vill. Eller?

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar