Piñatan – ett slag mot mänsklig värdighet?

Jahapp. Ur askan, i elden. Igår natt satt jag och retade mig på curlande föräldrar och deras curlade barn och hade svårt att se något som kunde vara värre för mänskligheten.

Men tji fick jag! Bara knappt ett dygn senare var det dags igen. Nådde mig gjorde nyheten att det under 1 maj anordnats en aktivitet där barn fick möjligheten att på latinamerikanskt manér slå på en så kallad piñata (som när den går sönder läcker ur sig godis och annat lustigt), inget konstigt så långt, men, och det är ett stort men, på dessa piñatas (eller vad nu dess pluralform blir) var svenska allianspolitikers nunor.

Allvarligt talat, vad är det för sätt att uppfostra barn på? ”Slå nu här på centerpartiledaren min son, så ska du se att du kommer att belönas för det.”

Annie Lööf själv saknar ord, det gör inte jag; det hela är synd och skam.

Curling

Det är få saker jag stör mig så innerligt på som fenomenet curlingföräldern. Att inte låta sin avkomma lära sig fungera som en egen individ är bara tragiskt. Inte nog med att ett alltför curlat (hur stafvas egentligen det ordet?) barn blir osjälfständigt, det blir också fruktansvärt bortskämt. Att inleda sitt liv med uppfattningen att människor runt omkring mig ska lösa mina problem är inte bara osjälfständigt, det är dessutom extremt oförskämt.

Att noga se efter sina barn är sunt, att curla dem är att göra dem, sig själf och resten af världen en otjänst af rang.

Är det inte en särskrivning…

Jaha…

Märkligt tilltugg

1906 års stafningsreform

För en tid sedan skref jag ”lefve det” på Facebook hvarvid en vän upplyste mig (eller snarare, hon trodde att hon upplyste mig) om att man 1906 ändrade stafningen i svenska språket. Hvad som verkligen stör mig med den reformen är det att den var så extremt inkonsekvent. För den som tycker att reformen var på sin plats (och därmed föredrar bokstafven V framför F) kan det ju vara på sin plats att fundera på varför vi fortfarande ha (minst) 14 olika sätt att skrifva ett ske-ljud.

En annan förändring man genomförde 1906 gällde stumma H, men bara om det stod framför ett V, vi har alltjämt stumma H framför J. Även D och L kan stå stumma framför J. Detta lät man dock bero.

Låt oss därför återgå till den gamla ordningen, som den såg ut före 1906.

Å andra sidan, i dagar som dessa, där språkvård anses vara allt annat än nödvändigt kan vi väl stafva lite hur vi vill. Eller?

Glädjande (barn-)litteratur

För ett par dagar sedan gnolade en vän till mig på en visa som jag kände igen från Thomas Funcks berättelser om radarparet Grodan Boll och Kalle Stropp. Det slog mig då att jag inte läst, eller snarare hört, någon historia om problemlösarduon på oerhört länge. Men, lyckligtvis står allt och lite till att finna å internet hvarvid jag utan svårighet snabb fann inspelningar på såväl Spotify som YouTube.

Thomas Funck gör själf de flesta rösterna och det med den äran. Faktum är att det är halva behållningen, dristar jag mig till att påstå. Den andra halvan av behållning ligger i den värdekonservatism som ligger i berättelserna. I ”Grodan Boll och Kalle Stropp på svindlande äventyr” söker nämligen vännerna rädda ett slott från 1500-talet (framgår inte exakt hur gammalt slottet är, men det är misstänkt likt Gripsholms slott) undan några elaka typer som vill bygga om slottet i funkisstil och sedan göra det till någon form av nöjesplats (hemska tanke!), samtidigt som de står upp för de svagare, här kallade Kottefolket (hemmahörande i Kottland, gifvetvis).

Mot slutet av filmen hamnar vännerna på Nobelmiddagen (om än oinbjudna) där Kalle Stropp, som för övrigt alltid bär jackett, lär Grodan (som porträtteras iförd en bowlingskjorta, inte alls olik en sådan som Charlie Sheen bär (eller snarare bar) i ”2 1/2 män”) att man inte bara kan babbla på en sådan middag, man måste hålla tal. Dessutom bärs efterrätten in till tonerna af Fredmans sång nummer 21.

Hurra för Thomas Funck och hans sagor!